Med vägen som arbetsplats

Hon gissar att det har blivit runt 50 utbytta stolpar i mitträcket den här dagen. Ovanligt många, eftersom flera av skadorna inträffat nära varandra på sträckan och gänget kan jobba inom samma skyltning. Annars tar just skyltningen och allt säkerhetsarbete runt insatserna ofta mycket av arbetstiden.

Att laga trasiga räcken är ett typiskt uppdrag för Sandra Sundström och kollegorna Lars Johansson och Magnus Andersson på Svevia i sydvästra Värmland. Tillsammans håller de närmare 100 mil väg säker och farbar, bland annat genom att röja undan hinder, sätta upp nya skyltar och plocka upp skräp. En annan viktig uppgift är att se efter de kulturminnen som finns i området, drygt 80 milstenar ska kollas med jämna mellanrum.

– Man är som en vaktmästare på vägen, säger Sandra, som också ägnar mycket tid åt att grusa och styra väghyvel på de många grusvägarna som finns i området.

För drygt två år sedan lämnade Sandra Sundström Norge, där hon jobbat länge som grävmaskinist. Det var dags att flytta hem. Och hem, det är Årjäng i västra Värmland, som ingår i driftområdet där hon nu arbetar. Flytten gick av familjeskäl, och det var ingen tvekan om att hon ville stanna i anläggningsbranschen.

– Jag hade inte tröttnat på att köra maskin, men var intresserad av att byta inriktning. Och så var det här jobbet ledigt.

Sandra berättar att det nästa dag är dags att avsluta ett projekt för ett vindkraftsföretag som behövde anpassning av vägen inför anläggandet av en vindpark. Transporten av de gigantiska vindkraftverken kräver mycket av vägarna, så Sandra och hennes kollegor har fått gräva igen diken, ta ner flaggstänger och fylla ut slänter för att de stora ekipagen ska kunna ta sig fram. När vindkraftverken nu kommit på plats är det dags att återställa. Och den här variationen i arbetsuppgifter är det allra bästa med jobbet, tycker Sandra. Från utmaningen att som beredskapshavare hantera och prioritera halkbekämpning och snöröjning när vintern slår till, till det ensamma arbetet med att inspektera vägar varje vecka. Och akuta insatser när något oförutsett har hänt, som nyligen när en väg regnade bort i ett kraftigt skyfall.

Ett annat stort plus med jobbet är att hon alltid får vara ute. Något annat har hon svårt att föreställa sig:

– Jag har inte jobbat inomhus en enda hel arbetsdag på 13 år, säger hon och skrattar.

De egna upptäckterna utefter vägarna leder förstås till många åtgärder, men en hel del tips kommer också genom jourtelefonen och personliga kontakter. Det händer till exempel att Sandra får tips och frågor om något vägproblem när hon handlar mat hemma i Årjäng.

– Det är små samhällen, folk vet att Svevia ansvarar för vägarna och de vet vilka vi är som jobbar där.

Vid vajerräcket på 45:an står TMA-bilen parkerad, en bit från platsen där räckesstolpar har blivit sönderkörda. Hastigheten är sänkt till 30 kilometer i timmen, sidomarkeringarna håller bilarna i östgående körfält på avstånd och på andra sidan räcket ligger två tillfälliga gupp. Men trots ansträngningarna för att få ner hastigheten och säkra arbetsplatserna är det vanligt att folk kör fort förbi.

– Gupp är det enda som funkar för att sänka farten, för de vill inte riskera att köra sönder sin egen bil, säger Sandra.

Än så länge har det gått bra. Sandra och hennes kollegor har klarat sig utan skador, även om en och annan skylt blev påkörd under hennes första år som vägarbetare. Att hela tiden behöva förhålla sig till bristande hänsyn från trafikanter är den negativa sidan av jobbet. Hon är bekymrad, och framhåller att det är alla möjliga sorters förare som kör fort förbi vägarbetsplatser:

– Det är verkligen inte bara utländska lastbilschaufförer som struntar i hastighetsbegränsningarna. I många bilar sitter det barnfamiljer. Förstår de inte att jag också har barn som jag vill komma hem till på kvällen?