Hotet från de invasiva arterna - snart försent att stoppa

– Andra snabbt växande problem är jätteslide, parkslide och hybridslide, berättar Anders Sjölund, nationell samordnare för naturfrågor på Trafikverket.

– Slidearterna kan bli ett verkligt gissel. De är i stort sett omöjliga att utrota om de etablerat sig väl och kan orsaka allvarliga skador även på byggnader och anläggningar.

De flesta invasiva arter har förts in i landskapet av människan, ofta som trädgårdsväxter eller ogräs i fröblandningar. Ibland sprids de till och med aktivt i infrastrukturmiljöer av personer med bristande förståelse för konsekvenserna.

Anders Sjölund berättar att bekämpningen av invasiva arter har släpat efter länge i Sverige.

– Lupinen, till exempel, är i dag ett jätteproblem framför allt från Mälardalen och upp till Jämtland. I delar av Mellansverige har situationen gått så långt att det inte längre handlar om att stoppa den, utan att försöka begränsa dess utbredning. En del områden tvingas vi släppa helt.

– I Jämtland och delar av Dalarna till exempel, finns det dock fortfarande många artrika vägkanter som kan räddas.

Hur bråttom är det?

– Det finns ett fönster som står öppet under ytterligare några år. Sedan är det kört. Ska vi kunna hantera problematiken med invasiva arter innan den har gått oss över huvudet krävs det en nationell kraftsamling. Det är bland annat viktigt att identifiera de områden där vi åtminstone har en möjlighet att utrota dem. Det är ett svenskt kulturarv som står på spel.

– Förutom mer resurser, behöver vi utveckla smartare arbetsmetoder. För att vi ska lyckas behöver att alla hjälpas åt: Naturvårdsverket, kommuner, Trafikverket och entreprenörer. Ska vi verkligen få bort de invasiva arterna krävs mycket stora pengar med de metoder som vi har idag. Det är stora mängder jordmassor som behöver renas från oönskade växtdelar. Förmodligen får vi i många fall nöja oss med att bekämpa och begränsa.

Agneta Milton, entreprenadingenjör på Svevia, säger att det effektivaste sättet att bli av med oönskade arter är att dra eller gräva upp plantorna.

– Vissa bestånd är dock så stora att det inte går att dra upp alla plantor. Istället kan man nöta ut dem.

Hur då?

– Genom att flera gånger per säsong klippa ned dem. Till slut orkar de inte återkomma. Det är viktigt att aldrig låta dem blomma och sätta frön. Med hjälp av exempelvis ett rejält regn eller fåglar kan fröna snabbt spridas över stora ytor.

Är det inte bäst att gräva bort jorden, köra bort den och därefter lägga den på deponi?

– Ibland är det en bra lösning. Men ofta kostar det för mycket, både i form av pengar, energi och miljö. Det är ofta dessutom bättre att på plats omhänderta jorden istället för att köra bort den.

Vad ska sedan hända med den?

– Lupinhaltiga massor till exempel, kan användas som utfyllnad. För att inte fröna ska sprida sig kan man lägga en duk ovanpå och därefter täcka med ett rejält lager av ren jord. Då har lupinerna ingen chans att komma upp. Behöver man i ett senare läge flytta massorna är de då dessutom åtskilda från varandra.