Foto: Annika Enström

Blåsiga verk på Järvsö

På bara lite mer än ett år förvandlades ett avlägset skogsområde till en modern vindkraftpark, som kan generera el för motsvarande 76000 hushåll.

Uppdrag

Utsikten över Hälsinglands blå­nande berg är svindlande vacker. En fäbodvall skymtar på långt håll, annars är det barr - och björkskog och myrar som breder ut sig så långt ögat kan nå.

– Vi såg faktiskt en björnhona med två ungar under sommaren, berättar Måns Edvardsson, arbetsledare för betong och armering på Svevia.

Arbetsmiljön må vara naturskön men är också krävande. I mars 2015, var några jakttorn och gamla skogsbilvägar det enda som fanns i detta kuperade skogsområde sydost om Järvsö där Sörby Vindkraftpark sedan växt fram.

Projektchefen Dan Hellenberg säger att det såg ut ”som i vilken svensk skog som helst”.

– Det finns alltid utmaningar när man ska börja med så stora projekt mitt inne i skogen – det finns ingen infrastruktur och man får i princip bända sig fram. Vi hade projekterat i december och fick sedan börja med att avverka mitt under tjällossningen, säger han.

– I början var det så grinigt att vi inte ens tog oss hit. Vi fick hyra en bandvagn för att kunna ta oss fram, fyller Måns Edvardsson i.

Projektet i Hälsingland var en totalentreprenad som omfattar anläggande av 35 kilometer områdesvägar, kranplatser, fundament, transformatorstation och internt elnät för vindkraftparken. Entreprenör som fick uppdraget var Svevia.

– Oftast brukar det vara ett kontrakt för transformatorstationen, ett för kabelnätet och ett för fundament, mark och väg. Men det här kontraktet innehöll alla de momenten, säger Dan Hellenberg och tillägger att Svevia även skötte vinterväghållningen under perioden då turbinerna ska restes.

Vindkraft utgör vid sidan av vattenkraft och kärnkraft, ett allt viktigare tredje ben inom den svenska elförsörjningen. Under 2015 producerade vindkraften 17 terawattimmar, vilket motsvarar tio procent av den svenska elanvändningen. Enligt en prognos från branschorganisationen Svensk Vindenergi kommer vindkraftselen att öka till 20 terawattimmar år 2020, vilket går i linje med regeringens ambition om att kraftigt höja andelen elektricitet från förnybara källor.

Dan Hellenberg konstaterar dock att de låga elpriserna och oron i elcertifikatsystemet håller tillbaka investeringar i nya vindkraftverk, men det står inte helt stilla på marknaden.

– Det finns projekt, även om det är lite magert i branschen just nu. Vi är i anbudsfas gällande nya projekt, berättar Hellenberg, som ser vindkraften som en kompletterande verksamhet för Svevias anläggningsverksamhet.

– Med ett bra koncept, som bygger på erfarenhet från våra tidigare vindkraftsprojekt, jobbar vi nära kunderna och med lyhördhet för vad de efterfrågar. Något som är speciellt viktigt då vindkraftskunderna ofta är experter på el – inte vägbyggen och betong.

I Sörby-projektet är det markägarna, många av dem bosatta i trakten, som drev på för att få till stånd bygget av vindkraftparken. Sju av vindkraftverken står placerade i Bollnäs kommun, 30 på andra sidan kommungränsen, i Ljusdal. I januari 2016 restes turbinerna och i augusti var samtliga 37 vindkraftverk igång och producerade el. Kapaciteten är på 380 gigawattimmar, vilket motsvarar elförbrukning för 76000 hushåll under ett år.

Det är ingen slump att vindkraftverken placeras just i dessa trakter – vindförhållandena är gynnsamma och det friskar i rejält även en dag med fint väder.

–Det är optimala förhållanden att gjuta på hösten. Luftfuktigheten är bra, det är inte för varmt ute och temperaturen när det brinner i betongen hålls nere, så att det inte går för fort och riskerar att bli torrsprickor, säger Måns Edvardsson.

De två vanligaste typerna av fundament för vindkraftverk är bergförankrade fundament och gravitationsfundament, som fungerar som motvikt till de höga tornen. I Sörby-området används gravitationsfundament av tre olika storlekar, beroende på jordegenskaper och grundvattennivåer på platserna. I arbetet med att anlägga fundamenten schaktas marken ur, dräneras och återfylls sedan. När gjutningen är klar täcks fundamentet med jord och det enda som förblir synligt är den sockel som tornet sitter fast i. För varje torn går det åt 40 ton armeringsjärn, som formas till en enorm, burliknande konstruktion, berättar Måns Edvardsson.

–Dessutom väger själva bultkorgen, som tornet skruvas fast i, elva ton. Man kan säga att armeringen utgör skelettet i betongkroppen; armeringen binder ihop betongen, förklarar han.

Måns Edvardsson säger att det skiljer sig en del mellan att bygga vindkraftsparker jämfört med broar, motorvägar och tunnlar.

–Det ligger vid sidan av allt annat och det är långt från all vanlig logistik, samtidigt som vi bygger för väldigt tunga transporter. Vi måste hela tiden tänka på dem som kommer efter oss.

Vägarna som byggs till en vindkraftspark måste klara över 160 ton tunga transporter och det måste finnas raksträckor för den mobila kranen som används när tornen ska resas.

–Det är alltid en anpassning när man bygger i terräng. Det är en jättekran med en bom som är runt 120 meter lång som ska monteras ihop och lyftas upp. Eftersom bomriggningen sker längs vägen måste vi få till sträckor som är något så när raka för att kunna få ihop bommen, berättar Dan Hellenberg.

#energi / #markarbete / #betong

Ja tack! Jag vill gärna ha I Perspektivs nyhetsbrev sex gånger per år.

LIKNANDE ARTIKLAR

+ VISA FLER

Tipsa oss! Har du ett spännande projekt på gång? Hör av dig!

+ VISA FLER